Det sköra lilla livet

jag är verkligen inte döende. Långt därifrån. Hungrig är jag, men det innebär ju att jag lever. Annars hade jag ju inte känt mig, ja just det ja, hungrig. Men livet kan vara skört ändå.

När det börjar fel redan på morgonen med argt bråk och sedan spinning på betablockerarlabb som slutade med kräk på toaletten. Då är livet lite skörare än vanligt och det enklaste blir svårt.

Hej kära kamrater. Ny i gänget men gammal i gemet. Nygammal således. Större syster än liten, fast ung och fräsch (inga jämförelser gjorda). Boende i Luleå, med hjärtat i Skåne och hjärnan i könet. Nej förlåt, i hörnet. Hörnet. Japp. Slut på den här presentationen. Sajr vi!

Safaribilder

Elefanterna var så långt borta att det inte är lönt att lägga upp fotona. Det ser ut som flugskitar i allt det gröna. Men ta mig på orden: Det var en hel hjord med ungar och långa betar och hela kalaset.

Safari i Hluwhluwe

Senaste helgen var den härligaste av våra två helger. Jag var helt säker på att vi skulle tröttna på att sitta i en Jurassic Park-inspirerad bil hela dagen (vi började klockan sex på morgonen och var tillbaka vid halv sex på kvällen) men icke! Det var en av de bästa upplevelser jag har haft, att se alla dessa majestätiska djur ute i det fria.

Vi såg tre av "the Big Five", nämligen noshörning, elefant och buffel. Bufflarna fick vi berättat för oss var sjukt aggressiva och envisa. När de väl blivit provocerade gav de aldrig upp till skillnad från andra - som man tänker sig - mer aggressiva djur. Vår guide berättade om en kollega som på sin fria dag tagit en promenad i det gröna. När han inte kom tillbaka gav man sig ut för att leta efter honom och fann honom fastspänd med sitt bälte i ett träd med en rosenrasande buffel under. Den hade stått där i två dygn och försökt välta trädet... Kanske inte jordens klyftigaste djur.

Här jobbar vi!

Första helgens foton

Rice and curry

Durbans marknader är ett hopkok av indisk curry, halalstånd,kryddor, afrikanska masker och förbjudna benbitar. Vi strosar runt, tittar in bland stånden, försöker pruta och pratar med människorna som säljer sina saker. Sedan ut på gatorna igen bland tusentals andra. Zick-zack bland gatuförsäljare och akta, akta för de trefiliga vägarna! På några ynka minuter måste vi skynda oss över innan grönt blir rött och bussar och bilar gasar förbi i ett moln av svart rök.

Första veckan till ända

Tiden rinner mellan fingrarna på oss här - redan har mer än en vecka gått! Förra veckan var ett sammelsurium av konferens, förlossningsavdelning, medical school, ANC middag och vandring upp till 3200 meter.

Mhlanga tog med oss på en konferens om HIV och AIDS i förra veckan, där han själv också höll ett anförande. Det var en upplevelse att sitta i den stora salen på stolar övertäckta med vita skynken och höra hela auditoriet sjunga flerstämmiga sånger mellan varje talare. Mhlangas föredrag var sorgligt att lyssna till. Han berättade att de ibland har så mycket som 60 % HIV positiva gravida kvinnor på förlossningsavdelningen och att det är få som vill specialisera sig inom obstetrik och gynekologi, bland annat på grund av smittorisken.

Vi har fått följa med på ronder på förlossningsavdelningen och intensivvårdsavdelningen två gånger hittills. Kvinnorna är unga - många bara tonåringar - och idag var det en tonåring med TB som låg och hostade så att det skrällde på hela salen.

I förra veckan var det Kvinnodagen här (en nationell helgdag!) och vi var bjudna till en galamiddag med SASCO som är en av studentorganisationerna och den som är knuten till ANC. Galamiddagen var på ett av campusen i deras gymnastiksal. Hälsoministern för KwaZulu Natal (den region som vi är i) pratade, och så var det en kille som reciterade hela ANC:s historia på något sorts versmått! Han gjorde det på zulu och det gick med en farlig fart med en massa klickljud och till gästernas stora förtjusning. Hans framförande avslutades med att alla vrålade "Viva ANC!".

I helgen var vi uppe i Drakensberg norr om Durban. Victor hade hyrt en pick-up (för att det var coolt, även om han försökte säga att det ju var bra med hög frigång och diesel och jag vet inte vad) och så pruttade vi ut ur Durban och upp i bergen. Vi bodde på ett hostel och tog en guidad tur upp till Amphitheatre som ligger på 3200 meters höjd. Den största adrenalinruschen var inte som man kanske skulle kunna tro när vi såg tre babianer galoppera förbi, utan när vi skulle klättra ned för järnstegar som hängde utför ett stup. Min regnjacka fungerade som ett segel och jag var övertygad om att jag skulle blåsa av stegen och virvla ned i dalen som ett litet löv. Nu blev det inte så, här är jag, fortfarande i ett stycke (foton kommer så småningom!).

Durban är annars en ganska svårgreppbar stad. Jag har varit tvungen att verkligen jobba med mina rädslor här. De första dagarna ville jag knappt gå utanför dörren, utan ville att vi skulle ta taxi överallt. Mitt huvud ekade av alla förmaningar och hemska historier som vi fått oss till livs innan vi åkte. Nu har jag lugnat ned mig, men tycker inte om att gå när det har mörknat (vilket man inte heller är rekommenderad att göra). Däremot klarar jag numera av att ta de små minibusstaxisarna utan att vara rädd. Varje dag en framgång!

För övrigt bestämde vi oss för att hyra ett eget rum och inte ligga professorn till last. Så nu bor vi hos en dam i ett rum med en ganska fin utsikt ned över enplansvillorna på andra sidan Prospect Road. Om kvällarna är det någon sorts grodor som låter som asfaltsborrar som håller konsert och om morgnarna mullrar stora SUV:s och minibusstaxis förbi. Vi är mycket nöjda.

Durban

Vi ar framme! Och vi hittade vart hostel pa forsta forsoket...

Durban ar vintrigt och blasigt med sydafrikanska matt matt, men vi ar nojda och belatna anda. Idag traffade vi var handledare, mr Mhlanga. Han sms:ade oss nar vi var och handlade och skrev att det visserligen var sent, men att han skulle komma och halsa pa oss pa vart hostel tjugo minuter senare. Sa sedan satt vi har pa Hippo Hide och diskuterade abortlagstiftningen, vart projekt och Durban i allmanhet. Mhlanga ar en mycket trevlig man som gjore bade Victor och mig alldeles lugna i sjalen. Nu kanns det som att allting kommer att bli bra och ga bra.

Forutom att det kanns som att projektet kommer att ga bra, erbjod han oss ocksa att komma och bo med honom och hans familj! Vi blev alldeles stumma och tackade jajaja. Hippo Hide ar visserligen fint och bra pa alla vis, men vilken ynnest att fa bo hemma hos honom och umgas med en vanlig familj istallet for med en massa backpackers! Vi passade ocksa pa att klappa oss sjalva lite pa axeln at att vi varit sa forutseende och kopt en gava i form av fina handblasta ljuslyktor pa ett litet glasblaseri i Norge. Det enda vi glomde var ju sa klart att ta med oss varmeljus...

Inte ens på flyget än

I övermorgon har sydafrikaresan börjat. Då är vi framme på Heathrow och väntar på anslutande flyg till Johannesburg. På söndag vid den här tiden är vi förhoppningsvis installerade i Durban och jag har äntligen fått ta av mig mina stödstrumpor.

Eftersom jag har en APC-resistens så måste jag flyga med hudfärgade knästrumpor på mig, göra symaskinsövningar så ofta jag kommer åt, dricka mycket vatten och helst gå upp och gå minst en gång i timmen. Om jag inte gör detta riskerar jag en ond bråd död med blodproppar som lossnar och far iväg och sätter sig i hjärnan.

Kanske är det därför jag har blivit flygrädd på äldre dagar?

Celebert besök

Min ystra syster är på besök från en midsommarnattsdröm. Vi tittade på Hej, hej sommar i morse för att komma i stämning men tröttnade på Tintin och snigelsåpa. Istället har vi pratat om hur det är att vara dement gamling och hur det är att vara skådespelerska. Min starka uppfattning är att skådespelerska vinner med hästlängder över dement gamling.

Sydafrika-resan som V och jag har gett oss in på rycker alltför nära. Jag trodde faktiskt inte att det skulle bli augusti i år, men tji fick jag. Vår kontakt i Durban har inte hört av sig sedan han meddelade att det var strejk överallt och jag börjar bli lite nervös. Vi har inte riktigt klart för oss ännu vad det är vi ska utvärdera eftersom vi fortfarande inte har fått se utvärderingsblanketterna.

Jag tycker verkligen om att ha framförhållning.

De andra

Pappa var på blixtvisit i Sthlm och ikväll gick vi på bio. Vi valde De andras liv. Och vilken film! Hela raden bakom oss grät så att de inte ville lämna salongen, jag blev så trött efteråt. Stasityskland var något av det mest svinaktiga och vidrigt beräknande man kan tänka sig. Filmen är därefter, men trots det sevärd - hopp om bättring och nyansrika personporträtt bidrog till det.

En liten stund på jorden

En dag av törst är alltid störst, var det inte så? Jag har varit bakis idag, torr i munnen och raspig i halsen. Alltså är detta den största dagen. Förutom det, att denna lördag i april är den störstaste av dagar, så har jag träffat min rödhåriga kompis. Vi satt på hennes uteplats i Augustenborg och pratade om livet (läs män) och åt frallor med salami och mögelost på. Hon förundrades över mina ofantligt ludna ben och jag lovade att jag skulle raka dem när sommaren kommer på riktigt. Man vill ju inte skrämma folk, eller få dem att förundras för mycket.

På 35:ans buss till Centralen låtsades jag att jag hette Dolly och hade en man som en tjej som hette Jolene försökte sno. Jag var särskilt stolt över min helt sjukt stora byst.

I dödens bakrum

Obduktioner är uschligt.

Hjälp

Jag promenerar mot Odengatan när två brandbilar och två piketbussar kommer dundrande. De bromsar in och ett gäng bistra uniformkillar väller ut. Jag stannar med en klump i halsen. Spelet är över. De har äntligen avslöjat mig.

- Emma? frågar en bister man som har ordet "Dialogpolis" skrivet över sin mage
- Jaaa, svarar jag darrigt

Jag får inget svar men kastas in i en svart omärkt bil. Där inne läser de upp mina rättigheter och vad jag arresterats för:

- Du är misstänkt för att inte vara en riktig läkare. Efter granskning av din hjärna har vi klara bevis för att du inte har någonting att göra inom läkarskrået. Du har rätt att vara tyst tills du fått en advokat, men (och här lutar sig Dialogpolisen förtroligt emot mig) oss emellan är det lika bra att du bara erkänner. Det är ingen idé att du försöker låtsas vara smart.

Där någonstans upptäcker jag att jag står vid övergångsstället och att Herr Gårman blinkar uppfordrande mot mig. Piketbussarna och brandbilarna har kört förbi mig. Senare läser jag på DN:s hemsida att halva Vasastan varit utan ström. De varit inte ute efter mig. Den här gången.

Den goda människan

Alla vill väl rädda världen? Jag vill också göra det. Jag ska rädda papperslösa, jag ska rädda mitt kön undan diskriminering, jag ska rädda barn och vuxna på andra sidan jordklotet.

Jag pratade med en äldrekursare som berättade att hon kompisvalt Huddinge som sitt sjukhus under de första två åren trots att hon hade kommit in på SöS - favoritsjukhuset numero uno. Jag lovade henne en plats i himmelriket för det.

Undrar om man blir befordrad till Leg. Skyddsängel om man samtidigt räddat några medmänniskor.

Emma Leg. Skyddsängel.

Jajemen, jag tror jag skiter i agnosticismen och kör på himmelsk frälsning istället.

Efter tentan

Jag hade mikrobiologitenta igår. Efter vissa tentor känns det som man haft sex länge och kommit kanske tre gånger varav en gång varit fontänvarianten. Man vill ta en cigg, dricka öl och dansa till dålig musik som man kan sjunga med i efteråt.

Det här var inte en sån tenta. Någonstans i mitten av alltihop, mellan parasiterna och bakterierna, kom jag på mig själv med att sitta och fundera på hur gott det hade varit med en kall öl. Dåligt sex med andra ord.

V som i vinter

Photoshoppad, yes sir

Inför anställningsintervjun

Min sambo Elin som bor nedbäddad i min kökskista har hjälpt mig mycket här i livet. Inte bara när saker inte går som jag vill, utan även när det kommer till saker som går ganska bra. Ett sådant exempel är min jakt på ett extraknäck. Jag vill inte jobba inom vården. Där ska jag springa omkring tills jag pensioneras. Nej, jag vill ha ett trevligt arbete inom klädbranschen.

Sagt och gjort. Med Elins Photoshop-kunskaper snyggades ett foto på mig till (högre kindben, vitare tänder, större ögon, rosigare kinder) och sedan lämnade jag ut det på inte mindre än tre olika ställen. Jag var övertygad om att jag skulle bli nedringd. Det blev jag nu inte - förrän i torsdags! För då ringde Noa Noa och undrade om jag ville komma på intervju.

- Jatackgärna, sa jag

Här nedan kommer Elins tipslista när det gäller vilken typ av kläder jag ska ha på mig på intervjun:

-kvinnlig klänning + stor kofta
-jordnära färger eller seglarfärger
-lite otippade kombos: t ex linne ovanpå skjorta
-damiga och välskötta skor
-långa romantiska halsband
-väst

Så sen

Jag har precis hittat till Gardens States musik. Alla andra lyssnade på den när filmen var ny. Nu är musiken ute och det är fel att tycka om the Shins. Mina grannar skrattar väl i mjugg när jag skruvar upp till max och lyssnar på Let Go med Frou Frou.

"Ha ha vilken nörd! Och högsta volym, så b."

Eller så tänker mister Mjölbagge härunder att det betyder fritt fram för knulltechno alla dygnets vakna timmar.

...och en sak till

vill lobba för Charlies grymma musik.

This is not a horror movie

Jag vaknar med ett stönande. Min ena arm är borta. Det står en avlång varelse bredvid min säng och delar sig oupphörligt och alldeles för snabbt.

- Hej, gurglar den, mitt namn är Clostridium Perfringens, men du kan kalla mig Per.

Den rapar och ger ifrån sig en lukt av ruttet kött. Ur dess mun sticker en hand upp. Någonting glimmar till. Herregud, det är mitt ringfinger och min förlovningsring.

"Kärleken Gransjön Livet Allt" i Pers ruttna mun. Per har förresten blivit plural och jag bestämmer mig för att blunda och hoppas att han försvinner. Han har ju i varje fall fått den finaste delen av mig.

- Vänta bara tills du får träffa min polare, Neisseria Meningitis, gurglar Per. Jag kallar honom för Nisse, men jag skulle akta mig för att göra det om jag vore du. Han är lättstött den negative rackaren.

Mer hör jag inte, för nu har jag bestämt mig för att sluta låtsas om honom.

En annan blogg

Vaknar tidigt och ligger tryckt mot V i hans handsbreda säng. Känner hur varm han är och har ingen lust att gå upp. Måste gå upp. Jag ska på bäckenbottensstudie i Huddinge klockan halv nio. Måste hinna hem och hämta min knipdildo innan dess.

I tunnelbanan blinkar det grönt och jag kutar ned på perrongen för att slippa stämpla. Hade sådan fantastisk tur i måndags och hade stämplat när kontrollanterna stod på S:t Eriksplan.

Missar bussen från KS så klart. Slirar till skolan och sätter mig och läser bloggar. Har suttit i en timme redan och har hittat en absolut favoritblogg. Jag vet inte riktigt vad det är jag gillar. Jag blir lite tänd på den, men samtidigt sur för att han bara skriver om sin kuk och alla tjejer som han vill knulla.

Blir samtidigt tänd på den och saknar V...

Mjau

Idag är det lugnt i huvudet på mig. Jag har promenerat i Vasastan tills hakan blev stum och röd och druckit vin med kursare på Rabarber. Att vara arg är bara a state of mind, det behöver inte vara mer än så. Jag tror inte att alla mina attacker av ilska och närmast okontrollerade idéer om vad jag kan slå sönder är onormalt. Bara eget. Lite eget.

Det som irriterar mig mest är att jag inte kan göra så mycket för att stoppa mig själv från att tänka att det kanske inte är helt normalt ändå. Jag menar, jag har kompisar som slänger saker omkring sig, men då tänker jag att de är mina kompisar just därför och att vanliga människor, oegna människor, inte har sådana kompisar. Sedan är det irriterande att jag inte kan komma ihåg vad det var för anledningar jag anförde under mina attacker av ilska för att rättfärdiga mitt rätt asvidriga beteende. Och då framför allt mot V.

När det kommer till vänner är jag försiktigare och tiger och biter ihop och ler för att jag vet att det går över och oftast inte har någonting med dem att göra ändå.

Förutom när det kommer till söta fröknar så klart.

Morr

Jag är så jävla förbannad. Sjukt sur, pissed, enfadada, arg arg arg arg arg.

Två bloggar räcker inte för min ilska. Jag har redan förklarat på andra bloggen att jag vill sparka in en dator, att jag hatar moderaterna och att bakterier luktar illa. Utöver det kan tilläggas att jag verkligen hatar att drömma mardrömmar och att jag tycker att det är dålig stil av folk som man älskar att göra slut där.

Hur fan rättfärdigar jag för honom att jag demonstrativt undvikit konversationer på grund av hur han betedde sig i mitt huvud i natt? Det är ju uppenbart att jag ju har rätt att göra det, vara förbannad alltså. Men om han inte förstår det då? Om han tycker att det är fel på mitt huvud och inte tvärtom?

Så jävla typiskt.

Alla konversationer slutar här

Emma säger:
fyllepingis?
Emma säger:
har de anammat Törley?
Charlie säger:
ja, pingis full
Charlie säger:
nä, men alla ställen med heder har ju pingisbord nuförtiden
Charlie säger:
pingis är det nya dart
Emma säger:
det har inte spritt sig till Stureplan än, tyvärr
Emma säger:
Spyan har inget kristallpingisbord - än
Charlie säger:
du får väl ta dig till söder ngn gång, där finns det ju pingis på ugglan, du kanske har blivit för fin för söder
Emma säger:
jag är fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin
Emma säger:
det är så lång kö på Ugglan ofta
Emma säger:
ofta lång på ugglan kö
Emma säger:
ugglan lång kö på ofta
Charlie säger:
luggan ök ftao
Emma säger:
think outside the box
Charlie säger:
xakt
Emma säger:
betapet?

Att läsa

bakteriologi och mykologi är inte bra för en hypokondriker som jag. I förra veckan satt E och jag och gottade oss i maskar. Jag hittade den äckligaste av dem alla. Den heter Ascaris lumbricoides och är en rundmask. Den är stor - 20 till 35 cm lång - och rosa. Rosa! Som tur är finns den framför allt i områden där man använder människobajs som gödsel och så vitt jag vet görs inte det i Sverige. I länder med sämre hygienisk standard är den däremot vanlig och man räknar med att ungefär en miljard människor är infekterade globalt.

Nu till det äckligaste. Masken kommer in oralt men migrerar sedan från tunntarmen till lungorna där den mognar. Sedan hostar man upp de halvmogna maskarna och SVÄLJER DEM för vidare mognad i tarmkanalen igen.

Kan det bli mycket äckligare än så?

Tilläggas ska att förutom att vara äcklig är den här maskinfektionen potentiellt väldigt allvarlig om den inte behandlas korrekt.

Ringar

V kom hem från Iran i lördags. Jag stod på flygplatsen i två timmar med mina röda rosor och såg dörren andas ut fler och fler personer medan nervositeten växte. Tänk om vi inte skulle vara lika glada att se varandra som jag föreställt mig? Tänk om?

Nu blev det inte så, utan snarare som en scen ur en romantisk film med Hugh Grant. Jag som sprang mot V, han som inte kunde släppa mig, jag som drunknade i hans blå ögon.

Igår gick vi till PUB och valde ut ringar. Egentligen hade vi inte tänkt köpa dem där och då. Man ska väl sondera terrängen, kolla på priser, jämföra modeller och hålla på. Men vi hittade ett par fina, enkla guldringar och bestämde oss för att det var dags att förlova sig på riktigt.

Vi ska förlova oss! Förlova oss!

Till Paris, till Paris

Polkagrisar och en och annan Emma i Frankrike gör staden osäker framför allt genom att bevisa nödvändigheten av en god natts sömn. Att sova till ett är fel men går knappt att låta bli när man är trött i benen efter le Tour Eiffel och andra turisttillställningar.

Igår var vi ute med fransoser och medicinare från Sverige och sjöng Abbas "Gimme, Gimme, Gimme" i en massa olika tonarter på ett trångt och ganska omysigt ställe. Sedan blev två av fransmännen utslängda för att de brölade och ramlade omkring så då vandrade några av oss polkagrisar hem i natten.

Jag hamnade till slut ensam på en nattöppen restaurang och åt fisksoppa med krutonger och stark sås och tänkte på livet. Restaurangen var mörk och hade en stor fårhund som sprang mellan borden. Jag satt vid fönstret och kikade in mot de inre delarna där servitörer och kypare långsamt släntrade omkring som bubblor i sirap. Chefen hade Closeu-mustasch och det var han som ägde hunden. Jag tror att jag vill göra det oftare, att sitta ensam bakom ett bord, bepansrad med en maträtt och tänka och titta. Gärna mitt i natten, för jag tror att det är andra liv som man får se då än de vanliga.