I dödens bakrum

Obduktioner är uschligt.

Hjälp

Jag promenerar mot Odengatan när två brandbilar och två piketbussar kommer dundrande. De bromsar in och ett gäng bistra uniformkillar väller ut. Jag stannar med en klump i halsen. Spelet är över. De har äntligen avslöjat mig.

- Emma? frågar en bister man som har ordet "Dialogpolis" skrivet över sin mage
- Jaaa, svarar jag darrigt

Jag får inget svar men kastas in i en svart omärkt bil. Där inne läser de upp mina rättigheter och vad jag arresterats för:

- Du är misstänkt för att inte vara en riktig läkare. Efter granskning av din hjärna har vi klara bevis för att du inte har någonting att göra inom läkarskrået. Du har rätt att vara tyst tills du fått en advokat, men (och här lutar sig Dialogpolisen förtroligt emot mig) oss emellan är det lika bra att du bara erkänner. Det är ingen idé att du försöker låtsas vara smart.

Där någonstans upptäcker jag att jag står vid övergångsstället och att Herr Gårman blinkar uppfordrande mot mig. Piketbussarna och brandbilarna har kört förbi mig. Senare läser jag på DN:s hemsida att halva Vasastan varit utan ström. De varit inte ute efter mig. Den här gången.

Den goda människan

Alla vill väl rädda världen? Jag vill också göra det. Jag ska rädda papperslösa, jag ska rädda mitt kön undan diskriminering, jag ska rädda barn och vuxna på andra sidan jordklotet.

Jag pratade med en äldrekursare som berättade att hon kompisvalt Huddinge som sitt sjukhus under de första två åren trots att hon hade kommit in på SöS - favoritsjukhuset numero uno. Jag lovade henne en plats i himmelriket för det.

Undrar om man blir befordrad till Leg. Skyddsängel om man samtidigt räddat några medmänniskor.

Emma Leg. Skyddsängel.

Jajemen, jag tror jag skiter i agnosticismen och kör på himmelsk frälsning istället.