torsdag, augusti 23, 2007
Safaribilder
Elefanterna var så långt borta att det inte är lönt att lägga upp fotona. Det ser ut som flugskitar i allt det gröna. Men ta mig på orden: Det var en hel hjord med ungar och långa betar och hela kalaset.
Safari i Hluwhluwe
Senaste helgen var den härligaste av våra två helger. Jag var helt säker på att vi skulle tröttna på att sitta i en Jurassic Park-inspirerad bil hela dagen (vi började klockan sex på morgonen och var tillbaka vid halv sex på kvällen) men icke! Det var en av de bästa upplevelser jag har haft, att se alla dessa majestätiska djur ute i det fria.
Vi såg tre av "the Big Five", nämligen noshörning, elefant och buffel. Bufflarna fick vi berättat för oss var sjukt aggressiva och envisa. När de väl blivit provocerade gav de aldrig upp till skillnad från andra - som man tänker sig - mer aggressiva djur. Vår guide berättade om en kollega som på sin fria dag tagit en promenad i det gröna. När han inte kom tillbaka gav man sig ut för att leta efter honom och fann honom fastspänd med sitt bälte i ett träd med en rosenrasande buffel under. Den hade stått där i två dygn och försökt välta trädet... Kanske inte jordens klyftigaste djur.
måndag, augusti 20, 2007
torsdag, augusti 16, 2007
Rice and curry
Durbans marknader är ett hopkok av indisk curry, halalstånd,kryddor, afrikanska masker och förbjudna benbitar. Vi strosar runt, tittar in bland stånden, försöker pruta och pratar med människorna som säljer sina saker. Sedan ut på gatorna igen bland tusentals andra. Zick-zack bland gatuförsäljare och akta, akta för de trefiliga vägarna! På några ynka minuter måste vi skynda oss över innan grönt blir rött och bussar och bilar gasar förbi i ett moln av svart rök.
tisdag, augusti 14, 2007
Första veckan till ända
Tiden rinner mellan fingrarna på oss här - redan har mer än en vecka gått! Förra veckan var ett sammelsurium av konferens, förlossningsavdelning, medical school, ANC middag och vandring upp till 3200 meter.
Mhlanga tog med oss på en konferens om HIV och AIDS i förra veckan, där han själv också höll ett anförande. Det var en upplevelse att sitta i den stora salen på stolar övertäckta med vita skynken och höra hela auditoriet sjunga flerstämmiga sånger mellan varje talare. Mhlangas föredrag var sorgligt att lyssna till. Han berättade att de ibland har så mycket som 60 % HIV positiva gravida kvinnor på förlossningsavdelningen och att det är få som vill specialisera sig inom obstetrik och gynekologi, bland annat på grund av smittorisken.
Vi har fått följa med på ronder på förlossningsavdelningen och intensivvårdsavdelningen två gånger hittills. Kvinnorna är unga - många bara tonåringar - och idag var det en tonåring med TB som låg och hostade så att det skrällde på hela salen.
I förra veckan var det Kvinnodagen här (en nationell helgdag!) och vi var bjudna till en galamiddag med SASCO som är en av studentorganisationerna och den som är knuten till ANC. Galamiddagen var på ett av campusen i deras gymnastiksal. Hälsoministern för KwaZulu Natal (den region som vi är i) pratade, och så var det en kille som reciterade hela ANC:s historia på något sorts versmått! Han gjorde det på zulu och det gick med en farlig fart med en massa klickljud och till gästernas stora förtjusning. Hans framförande avslutades med att alla vrålade "Viva ANC!".
I helgen var vi uppe i Drakensberg norr om Durban. Victor hade hyrt en pick-up (för att det var coolt, även om han försökte säga att det ju var bra med hög frigång och diesel och jag vet inte vad) och så pruttade vi ut ur Durban och upp i bergen. Vi bodde på ett hostel och tog en guidad tur upp till Amphitheatre som ligger på 3200 meters höjd. Den största adrenalinruschen var inte som man kanske skulle kunna tro när vi såg tre babianer galoppera förbi, utan när vi skulle klättra ned för järnstegar som hängde utför ett stup. Min regnjacka fungerade som ett segel och jag var övertygad om att jag skulle blåsa av stegen och virvla ned i dalen som ett litet löv. Nu blev det inte så, här är jag, fortfarande i ett stycke (foton kommer så småningom!).
Durban är annars en ganska svårgreppbar stad. Jag har varit tvungen att verkligen jobba med mina rädslor här. De första dagarna ville jag knappt gå utanför dörren, utan ville att vi skulle ta taxi överallt. Mitt huvud ekade av alla förmaningar och hemska historier som vi fått oss till livs innan vi åkte. Nu har jag lugnat ned mig, men tycker inte om att gå när det har mörknat (vilket man inte heller är rekommenderad att göra). Däremot klarar jag numera av att ta de små minibusstaxisarna utan att vara rädd. Varje dag en framgång!
För övrigt bestämde vi oss för att hyra ett eget rum och inte ligga professorn till last. Så nu bor vi hos en dam i ett rum med en ganska fin utsikt ned över enplansvillorna på andra sidan Prospect Road. Om kvällarna är det någon sorts grodor som låter som asfaltsborrar som håller konsert och om morgnarna mullrar stora SUV:s och minibusstaxis förbi. Vi är mycket nöjda.
Mhlanga tog med oss på en konferens om HIV och AIDS i förra veckan, där han själv också höll ett anförande. Det var en upplevelse att sitta i den stora salen på stolar övertäckta med vita skynken och höra hela auditoriet sjunga flerstämmiga sånger mellan varje talare. Mhlangas föredrag var sorgligt att lyssna till. Han berättade att de ibland har så mycket som 60 % HIV positiva gravida kvinnor på förlossningsavdelningen och att det är få som vill specialisera sig inom obstetrik och gynekologi, bland annat på grund av smittorisken.
Vi har fått följa med på ronder på förlossningsavdelningen och intensivvårdsavdelningen två gånger hittills. Kvinnorna är unga - många bara tonåringar - och idag var det en tonåring med TB som låg och hostade så att det skrällde på hela salen.
I förra veckan var det Kvinnodagen här (en nationell helgdag!) och vi var bjudna till en galamiddag med SASCO som är en av studentorganisationerna och den som är knuten till ANC. Galamiddagen var på ett av campusen i deras gymnastiksal. Hälsoministern för KwaZulu Natal (den region som vi är i) pratade, och så var det en kille som reciterade hela ANC:s historia på något sorts versmått! Han gjorde det på zulu och det gick med en farlig fart med en massa klickljud och till gästernas stora förtjusning. Hans framförande avslutades med att alla vrålade "Viva ANC!".
I helgen var vi uppe i Drakensberg norr om Durban. Victor hade hyrt en pick-up (för att det var coolt, även om han försökte säga att det ju var bra med hög frigång och diesel och jag vet inte vad) och så pruttade vi ut ur Durban och upp i bergen. Vi bodde på ett hostel och tog en guidad tur upp till Amphitheatre som ligger på 3200 meters höjd. Den största adrenalinruschen var inte som man kanske skulle kunna tro när vi såg tre babianer galoppera förbi, utan när vi skulle klättra ned för järnstegar som hängde utför ett stup. Min regnjacka fungerade som ett segel och jag var övertygad om att jag skulle blåsa av stegen och virvla ned i dalen som ett litet löv. Nu blev det inte så, här är jag, fortfarande i ett stycke (foton kommer så småningom!).
Durban är annars en ganska svårgreppbar stad. Jag har varit tvungen att verkligen jobba med mina rädslor här. De första dagarna ville jag knappt gå utanför dörren, utan ville att vi skulle ta taxi överallt. Mitt huvud ekade av alla förmaningar och hemska historier som vi fått oss till livs innan vi åkte. Nu har jag lugnat ned mig, men tycker inte om att gå när det har mörknat (vilket man inte heller är rekommenderad att göra). Däremot klarar jag numera av att ta de små minibusstaxisarna utan att vara rädd. Varje dag en framgång!
För övrigt bestämde vi oss för att hyra ett eget rum och inte ligga professorn till last. Så nu bor vi hos en dam i ett rum med en ganska fin utsikt ned över enplansvillorna på andra sidan Prospect Road. Om kvällarna är det någon sorts grodor som låter som asfaltsborrar som håller konsert och om morgnarna mullrar stora SUV:s och minibusstaxis förbi. Vi är mycket nöjda.
måndag, augusti 06, 2007
Durban
Vi ar framme! Och vi hittade vart hostel pa forsta forsoket...
Durban ar vintrigt och blasigt med sydafrikanska matt matt, men vi ar nojda och belatna anda. Idag traffade vi var handledare, mr Mhlanga. Han sms:ade oss nar vi var och handlade och skrev att det visserligen var sent, men att han skulle komma och halsa pa oss pa vart hostel tjugo minuter senare. Sa sedan satt vi har pa Hippo Hide och diskuterade abortlagstiftningen, vart projekt och Durban i allmanhet. Mhlanga ar en mycket trevlig man som gjore bade Victor och mig alldeles lugna i sjalen. Nu kanns det som att allting kommer att bli bra och ga bra.
Forutom att det kanns som att projektet kommer att ga bra, erbjod han oss ocksa att komma och bo med honom och hans familj! Vi blev alldeles stumma och tackade jajaja. Hippo Hide ar visserligen fint och bra pa alla vis, men vilken ynnest att fa bo hemma hos honom och umgas med en vanlig familj istallet for med en massa backpackers! Vi passade ocksa pa att klappa oss sjalva lite pa axeln at att vi varit sa forutseende och kopt en gava i form av fina handblasta ljuslyktor pa ett litet glasblaseri i Norge. Det enda vi glomde var ju sa klart att ta med oss varmeljus...
Durban ar vintrigt och blasigt med sydafrikanska matt matt, men vi ar nojda och belatna anda. Idag traffade vi var handledare, mr Mhlanga. Han sms:ade oss nar vi var och handlade och skrev att det visserligen var sent, men att han skulle komma och halsa pa oss pa vart hostel tjugo minuter senare. Sa sedan satt vi har pa Hippo Hide och diskuterade abortlagstiftningen, vart projekt och Durban i allmanhet. Mhlanga ar en mycket trevlig man som gjore bade Victor och mig alldeles lugna i sjalen. Nu kanns det som att allting kommer att bli bra och ga bra.
Forutom att det kanns som att projektet kommer att ga bra, erbjod han oss ocksa att komma och bo med honom och hans familj! Vi blev alldeles stumma och tackade jajaja. Hippo Hide ar visserligen fint och bra pa alla vis, men vilken ynnest att fa bo hemma hos honom och umgas med en vanlig familj istallet for med en massa backpackers! Vi passade ocksa pa att klappa oss sjalva lite pa axeln at att vi varit sa forutseende och kopt en gava i form av fina handblasta ljuslyktor pa ett litet glasblaseri i Norge. Det enda vi glomde var ju sa klart att ta med oss varmeljus...
torsdag, augusti 02, 2007
Inte ens på flyget än
I övermorgon har sydafrikaresan börjat. Då är vi framme på Heathrow och väntar på anslutande flyg till Johannesburg. På söndag vid den här tiden är vi förhoppningsvis installerade i Durban och jag har äntligen fått ta av mig mina stödstrumpor.
Eftersom jag har en APC-resistens så måste jag flyga med hudfärgade knästrumpor på mig, göra symaskinsövningar så ofta jag kommer åt, dricka mycket vatten och helst gå upp och gå minst en gång i timmen. Om jag inte gör detta riskerar jag en ond bråd död med blodproppar som lossnar och far iväg och sätter sig i hjärnan.
Kanske är det därför jag har blivit flygrädd på äldre dagar?
Eftersom jag har en APC-resistens så måste jag flyga med hudfärgade knästrumpor på mig, göra symaskinsövningar så ofta jag kommer åt, dricka mycket vatten och helst gå upp och gå minst en gång i timmen. Om jag inte gör detta riskerar jag en ond bråd död med blodproppar som lossnar och far iväg och sätter sig i hjärnan.
Kanske är det därför jag har blivit flygrädd på äldre dagar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)