I Lund med könsförvirrade Tura-Yoshi

Jag hade en gång en katt. Den katten var en riktig katt. Hon hette Äppelblom Päronblom och var vilt tigrerad.

Med åren fick hon hängbuk, men det hindrade inte henne från att klättra upp i de högsta träden och fastna. Det hindrade henne inte från att vildsint markera revir meddelst sylvassa klor mot barnlen kind.

Äppelblom Päronblom fick diabetes. Hennes ögon blev grumligare och grumligare för att en vacker dag täckas av en mjölkvit hinna. Då manövrerade hon i lägenheten med hjälp av mattornas läge. Mattor som jag då och då - bara för att se vad som skulle hända - flyttade en aning. En aning som ledde till att Äppelblom Päronblom aningslöst gick in i väggar.

Äppelblom Päronblom dog på vårt vardagsrumsgolv. Jag tror inte att katter någonsin riktigt vill dö. Äppelblom Päronblom fick en spruta som hon kämpade emot när det redan var för sent.

Mamma och pappa hade sorg i flera år innan de en dag valde ut en storörad abessinier med dumma, klara ögon att ta med sig hem. Han fick namnet Tura- Yoshi men kallas i dagligt tal bara för Tura. För att vara en avelskatt är han inte helt dum, men Äppelblom Päronblom skulle aldrig aldrig galoppera mot ett fönster på tredje våningen och först i språnget upptäcka att det var öppet. Hon skulle hellre aldrig ha nedlåtit sig till att i vuxen ålder leka med alla små stroppar och snören som förekommer i ett vanligt hem.

Tura vet nog inte riktigt vad han är för något. Han kommer svassande när mamma kommer hem, tigger mat så fort han kommer åt och älskar apelsiner och chips. Han kramas när man håller honom i famnen - liksom slänger tassarna runt halsen på en - och pratar oavbrutet på sitt oförståeliga kattspråk.

Att han sedan är en kastrerad hankatt måste ju rimligtvis spä på förvirringen.

I dagslyslaboratoriet midt om natten uden Kim Larsen

Hur många upplagor av sig själv kan man se som man helst vill slippa? Jag skyller på att jag inte hunnit gå till vaskeriet och därför gräver längst ner bland vinterkläder och saker som egentligen skulle ges till Kirkens Gave. Om man sitter ner i dagslyslaboratoriet ser det ut som att man är på festival med tusen andra helt identiska elins. Till den tillställningen vet jag inte om jag skulle köpa biljett, möjligen planka. men det är spännande att få se sitt annars så för sig själv underexponerade bakhuvud i tiotal, på en gång. Vet inte om jag rekommenderar det. Däremot: att sitta vid ett-snåret och skära pinnar och gissa Beverly Hills-quiz med sina medstuderande. Otroligt vad man minns. Brendas pojkvän i Paris är t ex samma herre som spelade stålmannen i Lois och Clark. Jag har det faktiskt inte så dåligt om man bortser från vissa saker som snart försvinner automatiskt, det är mest det att jag är så väldigt, väldigt trött.