V kom hem från Iran i lördags. Jag stod på flygplatsen i två timmar med mina röda rosor och såg dörren andas ut fler och fler personer medan nervositeten växte. Tänk om vi inte skulle vara lika glada att se varandra som jag föreställt mig? Tänk om?
Nu blev det inte så, utan snarare som en scen ur en romantisk film med Hugh Grant. Jag som sprang mot V, han som inte kunde släppa mig, jag som drunknade i hans blå ögon.
Igår gick vi till PUB och valde ut ringar. Egentligen hade vi inte tänkt köpa dem där och då. Man ska väl sondera terrängen, kolla på priser, jämföra modeller och hålla på. Men vi hittade ett par fina, enkla guldringar och bestämde oss för att det var dags att förlova sig på riktigt.
Vi ska förlova oss! Förlova oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar