Ringar

V kom hem från Iran i lördags. Jag stod på flygplatsen i två timmar med mina röda rosor och såg dörren andas ut fler och fler personer medan nervositeten växte. Tänk om vi inte skulle vara lika glada att se varandra som jag föreställt mig? Tänk om?

Nu blev det inte så, utan snarare som en scen ur en romantisk film med Hugh Grant. Jag som sprang mot V, han som inte kunde släppa mig, jag som drunknade i hans blå ögon.

Igår gick vi till PUB och valde ut ringar. Egentligen hade vi inte tänkt köpa dem där och då. Man ska väl sondera terrängen, kolla på priser, jämföra modeller och hålla på. Men vi hittade ett par fina, enkla guldringar och bestämde oss för att det var dags att förlova sig på riktigt.

Vi ska förlova oss! Förlova oss!

Till Paris, till Paris

Polkagrisar och en och annan Emma i Frankrike gör staden osäker framför allt genom att bevisa nödvändigheten av en god natts sömn. Att sova till ett är fel men går knappt att låta bli när man är trött i benen efter le Tour Eiffel och andra turisttillställningar.

Igår var vi ute med fransoser och medicinare från Sverige och sjöng Abbas "Gimme, Gimme, Gimme" i en massa olika tonarter på ett trångt och ganska omysigt ställe. Sedan blev två av fransmännen utslängda för att de brölade och ramlade omkring så då vandrade några av oss polkagrisar hem i natten.

Jag hamnade till slut ensam på en nattöppen restaurang och åt fisksoppa med krutonger och stark sås och tänkte på livet. Restaurangen var mörk och hade en stor fårhund som sprang mellan borden. Jag satt vid fönstret och kikade in mot de inre delarna där servitörer och kypare långsamt släntrade omkring som bubblor i sirap. Chefen hade Closeu-mustasch och det var han som ägde hunden. Jag tror att jag vill göra det oftare, att sitta ensam bakom ett bord, bepansrad med en maträtt och tänka och titta. Gärna mitt i natten, för jag tror att det är andra liv som man får se då än de vanliga.