Så är jag här, kära vänner, i finnskogarnas mörkaste djup med källsjön och hönorna runt knuten. Ingenting stör friden förutom pappas röjsåg och morkullans knirpande över hustaket.
Jag har slitit med att vara lantmora. Det går inte så bra. Visserligen har jag fått upp stängslet runt hönsgården och döpt våra bruna höns till Augusta och Zidane. Men resten av tiden sover jag. Sover och sover och sover. Var kommer all sömn ifrån?
Om sommarnätterna är jag som piggast. Då sitter vi upppe, Victor och jag, och spelar Alfapet och löser Sudoku medan knotten ljudlöst svärmar i lampan på farstubron. Pappa berättar att en man hittades ihjälsvulten i Norrland efter att ha blivit så illa biten av knott att hans ögon svullnade igen och han ingenting såg. Jag tror honom när vi vandrar ned med hästen om kvällarna och hon trippar i sidled med ett myller av småkryp över hela kroppen.
Detta är vår lediga tid. När vi jobbar stiger vi upp halv sex och sätter och frusna i vår svarta Saab och styr mot gränsen. Någonstans på den norska sidan brukar Morgonpasset försvinna i brus och ersättas av Grue Finnskogs lokalradio med Jularbo och information om kor som kommit på drift och som man ska akta sig för.
Sedan väcker vi gamlingar och tvättar dem och klär på dem. Jag är så långsam att gamlingarna hinner bli vrålhungriga innan jag är färdig och jag svettas av ansträngningen att vända och vrida och få på blöjor rätt och tröjknappar knäppta.
Sedan ringer jag till någon av er och blir sommarmelankolisk när dagarna går långt ifrån er.
