Hon kom till slut, den lilla! Och undan gick det, ont gjorde det, och det blev inte alls som jag hade velat. Jag fick HELLP (slå upp det, det är inget kul att skriva om), blev akut snittad och passade sedan på att toppa med en hederlig gammal barnsängsfeber innan jag blev utskriven med en frisk liten flicka i famnen.
Nu är vi sedan två månader tillbaka föräldrar, och det går bra på alla sätt, men fortfarande är den tjugonde februari precis innanför ögonlocken. Jag ser plötsligt min läkare och alla barnmorskor som svärmar runt mig och V som gråter i hörnet. Jag minns tydligt hur jag griper läkaren i armen och ber om att bli sövd för att komma bort från smärtan. Sedan klipper det till operationssalen där jag står på alla fyra på operationsbritsen och mitt blodtryck är 200 mmHg och de säger att jag måste ligga ned. Och så minns jag att jag ligger ned och hur det bränner i handen och jag tänker att nu kommer propofolen och nu får jag sova. Jag ligger med slutna ögon, men precis som jag sett så många andra göra, öppnar jag ögonen precis innan jag däckar helt och försöker fokusera i taket.
Och sedan ligger det en flicka i min famn med stora stora ögon och insjunkna kinder. V tillmatar och Grutan ammar envist trots att hon inte orkar få fatt ordentligt. När vi till slut får åka hem har hon bevisat att hon är envis: Efter att ha ammat gick hon upp 30 gram.
Sug på den, tänkte hon säkert.
