Fortsatt litet

Hon kom till slut, den lilla! Och undan gick det, ont gjorde det, och det blev inte alls som jag hade velat. Jag fick HELLP (slå upp det, det är inget kul att skriva om), blev akut snittad och passade sedan på att toppa med en hederlig gammal barnsängsfeber innan jag blev utskriven med en frisk liten flicka i famnen.

Nu är vi sedan två månader tillbaka föräldrar, och det går bra på alla sätt, men fortfarande är den tjugonde februari precis innanför ögonlocken. Jag ser plötsligt min läkare och alla barnmorskor som svärmar runt mig och V som gråter i hörnet. Jag minns tydligt hur jag griper läkaren i armen och ber om att bli sövd för att komma bort från smärtan. Sedan klipper det till operationssalen där jag står på alla fyra på operationsbritsen och mitt blodtryck är 200 mmHg och de säger att jag måste ligga ned. Och så minns jag att jag ligger ned och hur det bränner i handen och jag tänker att nu kommer propofolen och nu får jag sova. Jag ligger med slutna ögon, men precis som jag sett så många andra göra, öppnar jag ögonen precis innan jag däckar helt och försöker fokusera i taket.

Och sedan ligger det en flicka i min famn med stora stora ögon och insjunkna kinder. V tillmatar och Grutan ammar envist trots att hon inte orkar få fatt ordentligt. När vi till slut får åka hem har hon bevisat att hon är envis: Efter att ha ammat gick hon upp 30 gram.

Sug på den, tänkte hon säkert.

38+

Den lilla flickan under min navel brukar börja sin dag med att lustfyllt sträcka ut sina ben och ta spjärn mot mina revben. Sedan kutar hon med ryggen och skjuter ut rumpan strax under min lever så att hela jag får slagsida.

Vi har fått reda på att hon är mindre än vad hon borde och därför är jag sjukskriven sedan snart sex veckor tillbaka. Det nyttigaste med det är att inse att man ingenting vet och att mycket lite går att planera. Jag hade en massa idéer om hur länge jag skulle arbeta, hur förlossningen skulle gå till och så vidare. Nu vill jag bara att hon ska må bra och komma ut frisk och kry - om än liten.

Sedan i helgen har jag haft förvärkar. I natt var de så pass smärtsamma att jag blev alldeles blossig mellan varven, men än så länge är det falskt alarm. Kanske vill hon växa lite till där inne?

Hon ligger i alla fall med huvudet långt nere i mitt bäcken och det känns när hon försöker skruva sig nedåt; en konstig känsla att bli glad när det gör ont!

Småstadsliv med smått

Det är så konstigt när man skriver så sällan som jag gör här. Förra gången jag skrev örlade jag runt i Madrid, drack öl och hängde på sjukhuset med narkosläkarna.

Nu bor jag i småstad och har något litet som fladdrar under naveln. Eller, det är inte så litet längre: När jag står naken framför spegeln förundras jag över hur snabbt jag vant mig vid att ha värsta kaggen och vid att jag behöver luta mig fram för att överhuvudtaget kunna se mina fötter. Min kompis med det vackra förnamnet försökte lyssna med en gammaldags tratt efter hjärtljud men kunde inte höra annat än bubblande tarmar. På S gick det bättre, och det svindlar när jag sätter örat till och hör snabba, lätta hjärtslag och så S egna som en lugn bas i bakgrunden.

Det är en märklig känsla att vara två. Ibland är jag arg på den för att den gör att jag inte kan träna som jag vill eller äta som jag vill eller dricka som jag vill. Men oftast är det en svindlande upplevelse att tänka sig att den slår kullerbyttor där inne och så småningom ska komma ut och kunna andas och klara sig själv. Och att den kommer från V och mig.

Nattliv

Igår var det jippo här i Triball. Mad Mens fjärde säsong sätter tydligen igång nu, och i alla hippa butiker stod det framdukat öl och det vandrade runt femtiotalsbruttor på gatorna.

F och jag blev som barn på julafton (eller snarare tonåringar på lussevaka) och fnissade och flamsade med ölen i ena näven och visakortet i den andra. Det blev till slut mest fönstershopping, för det är precis som med bilkörning ingen bra idé att handla på fyllan.

Vi gillade särskilt en butik där ett band stod bland alla coola möbler och spelade och ägarna delade ut venetianska masker och folk rökte och ställde sina öl på de dyra borden så att det blev ringar.

C/ Desengano

Det bor en operasångare vägg i vägg med oss här i Madrid. När jag sitter på toa kan jag höra honom öva skalor, och när jag någon gång bott i F:s rum darrar väggen av hans mörka vibrato.

Jag fantiserar om att skicka blombud till honom. Det ska finnas ett kort instucket som det står Da capo på.

En natt vaknade jag av att en av våra transvestiter på gatan nedanför sjöng en sorgsen flamenco. Det ekade mellan de tätt stående byggnaderna. Jag kurade ihop mig bland kuddarna och täckena och tänkte på hur kallt hon måste ha det där nere på gatan. De rör sig oavbrutet, hororna på gatan. Benen gungar, armarna rör sig, de vänder sig om efter männen som passerar dem. De har alltid väldigt urringade tröjor och ibland sticker bröstvårtorna fram. Jag vågar sällan se dem i ögonen, för jag är rädd att de ska göra narr av mig på något vis eller slänga en hånfull kommentar efter mig. Men deras ansikten är slutna och tomma och de tuggar frenetiskt på tuggummi.

En vecka, två dagar

Idag är det fredag igen. Igår var det också fredag och jag var i Paris. Det var två annor och en Sara och så jag. Vi bodde i en lägenhet i Montmartre och jag såg den vita kyrkan med hjärtat i från vår port. Ni vet, vägarna där är slingriga och toppas av bladformade gatlyktor med hängande lampor som slår försiktigt i värmen.

Vi hittade till en bar som bara hade en mässingsskylt på dörren. Innanför spelade de Lykke Li med franska beats ovanpå och serverade drinkar med citrongräs i. Vi stod i ett hörn. Vi tittade på taklampan av plast. Vi drack ur våra glas och log mot varandra.

En annan kväll gick vi till Notre Dame och stod bredvid och tittade på mässan. Tusentals människor sa pax vobiscum och kramade varandra. Sedan lade prästen oblat i deras munnar och alla som vände tillbaka till sina platser gick med händerna knäppta över magen. Senare lyssnade vi på opera i en mycket mindre kyrka. Operasångerskan hade korpsvart hår, grön tunika, grön ögonskugga och en vibrerande tunga. Hon tog höga toner då och då, vilket fick mig att ofrivilligt spärra upp ögonen.

I ett annat liv vore jag kvar än bland gatorna, barerna och människorna.

Det sköra lilla livet

jag är verkligen inte döende. Långt därifrån. Hungrig är jag, men det innebär ju att jag lever. Annars hade jag ju inte känt mig, ja just det ja, hungrig. Men livet kan vara skört ändå.

När det börjar fel redan på morgonen med argt bråk och sedan spinning på betablockerarlabb som slutade med kräk på toaletten. Då är livet lite skörare än vanligt och det enklaste blir svårt.