Nattliv

Igår var det jippo här i Triball. Mad Mens fjärde säsong sätter tydligen igång nu, och i alla hippa butiker stod det framdukat öl och det vandrade runt femtiotalsbruttor på gatorna.

F och jag blev som barn på julafton (eller snarare tonåringar på lussevaka) och fnissade och flamsade med ölen i ena näven och visakortet i den andra. Det blev till slut mest fönstershopping, för det är precis som med bilkörning ingen bra idé att handla på fyllan.

Vi gillade särskilt en butik där ett band stod bland alla coola möbler och spelade och ägarna delade ut venetianska masker och folk rökte och ställde sina öl på de dyra borden så att det blev ringar.

C/ Desengano

Det bor en operasångare vägg i vägg med oss här i Madrid. När jag sitter på toa kan jag höra honom öva skalor, och när jag någon gång bott i F:s rum darrar väggen av hans mörka vibrato.

Jag fantiserar om att skicka blombud till honom. Det ska finnas ett kort instucket som det står Da capo på.

En natt vaknade jag av att en av våra transvestiter på gatan nedanför sjöng en sorgsen flamenco. Det ekade mellan de tätt stående byggnaderna. Jag kurade ihop mig bland kuddarna och täckena och tänkte på hur kallt hon måste ha det där nere på gatan. De rör sig oavbrutet, hororna på gatan. Benen gungar, armarna rör sig, de vänder sig om efter männen som passerar dem. De har alltid väldigt urringade tröjor och ibland sticker bröstvårtorna fram. Jag vågar sällan se dem i ögonen, för jag är rädd att de ska göra narr av mig på något vis eller slänga en hånfull kommentar efter mig. Men deras ansikten är slutna och tomma och de tuggar frenetiskt på tuggummi.