Ensam

Fan.

Det här med att tillbringa kvalitetstid med mig själv går inget vidare. Tredje blogginlägget idag, bara det. Jag har försökt sy men tråden vill inte sys med. Jag har försökt att spela Betapet utan någon större framgång. Jag har pratat i telefon med Charlie ganska länge. Allt som innebär att jag slipper umgås med mig själv.

Hilfe.

Hur slutar sånt här? Ska jag aldrig mer klara av att umgås med mig själv? Är jag den person som jag minst av allt vill umgås med av alla människor i hela världen?

Zombies II

Jag såg Dawn of the dead för snart två år sedan på en liten liten teveapparat. Sedan dess har zombies tillsammans med kaos varit det som skrämmer mig mest.

I den nya version av filmen som kom 2004 skapar zombies kaos i världen och ingen hjälp står att få. Ana som är filmens huvudperson tvingas att fly från sin zombifierade pojkvän och tillsammans med en grupp av överlevare förskansa sig i ett shoppingcentra. Utanför samlas tusentals zombies som känner lukten av färskt människokött.



Jag har funderat mycket på vad det är som gjort att just den här filmen bitit sig fast så till den milda grad att jag två år efter att jag såg den fortfarande drömmer mardrömmar om den.

Systern och jag har ägnat mycket tid åt att tillsammans och var och en för sig tänka ut sätt att överleva när Katastrofen kommer. Kanske är vi lagda åt det defaitistiska hållet och tänker mörkt på framtiden. I mitt huvud blandas zombierädslan med rädslan för vad som egentligen kommer att hända den dag som miljökatastrofen verkligen är ett faktum. Då ska systern och jag tillsammans med några betrodda förskansa oss med konserver och vapen i skogarna i norr. Då är kaoset - zombiekaoset - plötsligt på riktigt.

Zombies

Jag har precis vaknat under två täcken och tre kuddar och på så vis räddat mig undan den zombieinvasion som jag drömt om de senaste timmarna.

För att lugna själen lyssnar jag på musik och funderar på om a-fil, knäckebröd och äpple är skäl nog att lämna sängen.

Sista råttan ombord på skutan

Alla har lämnat mig. Elin har lämnat cyberspace och materialiserat sig i min kökskista. Jonte ville väl aldrig riktigt lämna Stockholm för cyberrymden och Hanna... Hanna tror jag aldrig ens loggade in.

Som sista råtta ombord utnämner jag mig därför till kapten och drottning över lilliputtlandet "Vått och torrt". Det finns ingen anledning till oro, jag är en upplyst despot som styr över mig själv med visdomen som ledstjärna.

Den första lag att instiftas är att alla som skriver på den här bloggen måste heta Emma.

Den andra lagen innebär att allting som Emma skriver är, om inte sant, så i varje fall vackert och tänkvärt.

Den tredje lagen återkommer jag till, så även vad gäller ordspråk och banér.

Gransjön on my mind

Så är jag här, kära vänner, i finnskogarnas mörkaste djup med källsjön och hönorna runt knuten. Ingenting stör friden förutom pappas röjsåg och morkullans knirpande över hustaket.

Jag har slitit med att vara lantmora. Det går inte så bra. Visserligen har jag fått upp stängslet runt hönsgården och döpt våra bruna höns till Augusta och Zidane. Men resten av tiden sover jag. Sover och sover och sover. Var kommer all sömn ifrån?

Om sommarnätterna är jag som piggast. Då sitter vi upppe, Victor och jag, och spelar Alfapet och löser Sudoku medan knotten ljudlöst svärmar i lampan på farstubron. Pappa berättar att en man hittades ihjälsvulten i Norrland efter att ha blivit så illa biten av knott att hans ögon svullnade igen och han ingenting såg. Jag tror honom när vi vandrar ned med hästen om kvällarna och hon trippar i sidled med ett myller av småkryp över hela kroppen.

Detta är vår lediga tid. När vi jobbar stiger vi upp halv sex och sätter och frusna i vår svarta Saab och styr mot gränsen. Någonstans på den norska sidan brukar Morgonpasset försvinna i brus och ersättas av Grue Finnskogs lokalradio med Jularbo och information om kor som kommit på drift och som man ska akta sig för.

Sedan väcker vi gamlingar och tvättar dem och klär på dem. Jag är så långsam att gamlingarna hinner bli vrålhungriga innan jag är färdig och jag svettas av ansträngningen att vända och vrida och få på blöjor rätt och tröjknappar knäppta.

Sedan ringer jag till någon av er och blir sommarmelankolisk när dagarna går långt ifrån er.

I Lund med könsförvirrade Tura-Yoshi

Jag hade en gång en katt. Den katten var en riktig katt. Hon hette Äppelblom Päronblom och var vilt tigrerad.

Med åren fick hon hängbuk, men det hindrade inte henne från att klättra upp i de högsta träden och fastna. Det hindrade henne inte från att vildsint markera revir meddelst sylvassa klor mot barnlen kind.

Äppelblom Päronblom fick diabetes. Hennes ögon blev grumligare och grumligare för att en vacker dag täckas av en mjölkvit hinna. Då manövrerade hon i lägenheten med hjälp av mattornas läge. Mattor som jag då och då - bara för att se vad som skulle hända - flyttade en aning. En aning som ledde till att Äppelblom Päronblom aningslöst gick in i väggar.

Äppelblom Päronblom dog på vårt vardagsrumsgolv. Jag tror inte att katter någonsin riktigt vill dö. Äppelblom Päronblom fick en spruta som hon kämpade emot när det redan var för sent.

Mamma och pappa hade sorg i flera år innan de en dag valde ut en storörad abessinier med dumma, klara ögon att ta med sig hem. Han fick namnet Tura- Yoshi men kallas i dagligt tal bara för Tura. För att vara en avelskatt är han inte helt dum, men Äppelblom Päronblom skulle aldrig aldrig galoppera mot ett fönster på tredje våningen och först i språnget upptäcka att det var öppet. Hon skulle hellre aldrig ha nedlåtit sig till att i vuxen ålder leka med alla små stroppar och snören som förekommer i ett vanligt hem.

Tura vet nog inte riktigt vad han är för något. Han kommer svassande när mamma kommer hem, tigger mat så fort han kommer åt och älskar apelsiner och chips. Han kramas när man håller honom i famnen - liksom slänger tassarna runt halsen på en - och pratar oavbrutet på sitt oförståeliga kattspråk.

Att han sedan är en kastrerad hankatt måste ju rimligtvis spä på förvirringen.

I dagslyslaboratoriet midt om natten uden Kim Larsen

Hur många upplagor av sig själv kan man se som man helst vill slippa? Jag skyller på att jag inte hunnit gå till vaskeriet och därför gräver längst ner bland vinterkläder och saker som egentligen skulle ges till Kirkens Gave. Om man sitter ner i dagslyslaboratoriet ser det ut som att man är på festival med tusen andra helt identiska elins. Till den tillställningen vet jag inte om jag skulle köpa biljett, möjligen planka. men det är spännande att få se sitt annars så för sig själv underexponerade bakhuvud i tiotal, på en gång. Vet inte om jag rekommenderar det. Däremot: att sitta vid ett-snåret och skära pinnar och gissa Beverly Hills-quiz med sina medstuderande. Otroligt vad man minns. Brendas pojkvän i Paris är t ex samma herre som spelade stålmannen i Lois och Clark. Jag har det faktiskt inte så dåligt om man bortser från vissa saker som snart försvinner automatiskt, det är mest det att jag är så väldigt, väldigt trött.

Skader i Kongens By del to

De ligger fortfarande kvar, men de är annorlunda, mer påklädda. De spasmiska rörelserna syns bara i ögonen nu, när de tittar liksom från sidan på mig och på kameran. Jag har inte kunnat se om det ligger några juveler i boet, men man har ju hört att de är tjuvaktiga. Kanske det är i deras bo det svarta hålet finns, dit alla pennor, manifoldrullar, trekantslinjaler och 1:50-gubbar sugs och orsakar våldsamma raseriutbrott för att man behöver just de tingen just nu annars går projektet och därmed hela livet åt helvete. Kritik idag. Den där fem gubbar starka maffian som regerar på genomgångarna är helt sjuk. Jag fattar inte hur jag ska hinna, ändå har jag gjort mer den senaste veckan än jag gjort på de 2 föregående månaderna. Jag sover 8 timmar om natten men jag får aldrig vila. Hoppas skatungarna aldrig behöver uppleva det här.

Jag förstår att ni vill se hela filmen

http://www.grapheine.com/bombaytv/play_uk.php?id=1272785

I vått och torrt: Insiderreportage Lundakarneval

Sågspån i halsen och solsken i blick. Änglarna grät strida floder över den synd som vällde in över Lund i helgen.

Den grogg som inte dracks bör se sig om efter ett annat yrke. Det var en och annan dans i manege och på Lunds nations egen karneval med sandstrand och glada malmöiter - Julan med familj, Karin och Charlie.

Jag trodde nog att jag skulle känna mig mer som den sura tanten från förr som muttrar "Det var bättre på min tid", men nä jag hade riktigt kul! Klara, hennes kompis Malin och jag stod i manegen och dansade "Hey Macarena" så att jag fick tennisarmbåge. Och sen sist hade det verkligen legats i mycket. Tre små Cirkus Spontan-barn kom på vår återträff på söndagen och tittade storögt på pop-corn som poppade i ultrarapid till "Je taime".


Cirkus Spegel och de fyra franska akrobatsystrarna från Marseille

Lite mer japanskt

Elin elin... jobba inte ihjäl dig. Kom upp till sthlm istället, city of dreams!
Jo, tänkte fortsätt att skrävla lite om mina japanprojekt. En del av filmen lyckades ju vi få sålt till Lilla Aktuellt, och den visades i torsdags. För alla de som inte brukar följa detta fina program får ni kolla in inslaget här: (Se torsdagens program)

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=13381&a=592350

Var i Lund i helgen å firade anrika karnelvalen...! Hu, tre dars festande i dessa dagar är nästan för mycke. I Malmö på torsdag, Lunds Nation på fredag...å efterfest på smålands i lördags som slutade kl 5 när högtalarna sprängdes. Trodde knappt jag skulle uppleva det igen. The lord works in mysterious ways. Bilden e förresten från redigeringsrummet där jag sitter med min nya frisyr å luktar på MTGs underbara maskinkaffe som håller mig uppe hela nätterna.

Sömn åt folket

Jag tror på sommar och jag tror på sex timmars arbetsdag och nio timmars sömn åt alla. Även åt arkitektstuderande i Köpenhamn. Jag tror att man alltid har sina vänner nära och att vi en dag kommer att bo i ett hus med flera dörrar i glada färger och dricka vårt morgonkaffe på förstubroarna bredvid varandra. Victor säger förresten att det där med nio timmars sömn är en rekommendation för gravida, men det tror jag är fel. Jag tror på lika rätt åt alla - det är därför jag röstar på F!.

Sedan tror jag verkligen att Elins pappmodeller är något utöver det vanliga, någonting alldeles extraordinärt och att de där små skatorna eller undulaterna som bosatt sig utanför hennes avdelning är små arkitektmusor som ger inspirazioni. Jag önskar att det funnes läkarmusor, men jag får nöja mig med det mänskliga öra från 1890-talet som jag förvärvade i helgen. Om man lyssnar riktig noga, lägger huvudet riktigt nära snäckan kan man höra mumlet från förr-förra seklets Uppsala där örat en gång tillhörde anatomiska institutionen.

projekt i sin pappvagga

två veckor kvar på projektet och det föddes på nytt igår. Stressad? Ja det kan man säga. Men det är bättre att komma halvvägs med något man tycker är intressant än att polera en bajskorv. kramar mina vänner, jag kommer närmare. /e

skator och papp i kungens by

Här är ett skatbo vi har på avdelningens balkong, se på de grå-rosa små liven som lever i ovetskap om bachelor-examen och beslutsångest. Önskar jag var som en av dem, men med mer hår och bättre finmotorik. Nu ska jag göra en modelldetalj.

1:a maj

Var ska vi bo? Där ska vi bo! Ockupera slottets 800 rum!

japansk blogg

Ok, det här är allra första gången jag skriver på en riktig blogg. Mitt hjärta klappar och klappar. Det är spännande minsann. Och jag som alltid har snackat skit om bloggar. Det är ditt fel Emma att jag skriver här nu. Men jag kan inte bara skriva en massa nonsens om hur det är att skriva. Jag måste ju säga nåt som är värt att läsa också... Usch det här börjar kännas som ett Postis-brev.

Jag blev intervjuad idag! En kändis jag nu är. Mirjam, en kompis som skriver lite för Bon kanske ska skriva en artikel om vår Japanfilm som kommer in efter sommaren nån gång. Den här filmen är verkligen "the gift and the curse". På dagarna kan man sola sig stjärnglansen och skriva autografer men på nätterna sitter man med blodsprängda ögon och gråter över att man har blandat ihop textremsorna och inte riktigt vet vad dom förbaskade japanerna egentligen säger längre. Men den 15e maj ska den va färdig. Då blir det japansk fest hos mig kombinerat med för sen födelsedagsfest. (Hrrmm... e det säkert att skriva sånt här på nätet? Kommer kanske att bli stormad?) Vi ses dårå.

Ta ta!

Orden var ordet

Ordenssällskap är märkliga ting. Jag har idag sett en riddarsal från trettiotalet med sköldar på väggarna och en tron för stormästaren att sitta i. Denna orden (som jag redan glömt namnet på men som startades av bland annat Bellman för att driva med just ordenssällskapen) har elva grader och den som har uppnått den elfte får äran att skapa ett eget vapen med tillhörande motto. "Du kan om du vill", "Par si par la" (som vi tolkade som svenskfranska) och "För Sverige i tiden" (japp! Även knugen var med!) var några av de extra fyndiga. Jag tyckte att det finaste vapnet var det som bestod av en törnekrona samt en blank enkrona.

Så låtom oss skapa en orden! Motto och vapen är det fritt fram med, jag kan hitta på en regel, ni andra likaså. Sen håller vi den bara hemlig så är vi himma.

MAJ GOD!

Det är maj minsann. Det går så stört fort. Du vaknar upp en dag och då är du trettio som någon 32-åring sa till mig igår. Men jag tror inte på det, det kan inte vara så illa. Vintern tog ju sjukt lång tid och frågan är om den verkligen lämnat lägenheten trots dagens vårdatum; MAJ. Jag har så dålig tid, det är så mycket som ska stoppas in på 24 timmar och försöken att lyckas med en effektiv dag startar på nytt varje morgon. Idag hade jag nog en av de roligaste cykelturerna till skolan någonsin, Sigrid och jag skrattade så vi höll på att köra ihjäl varandra. En diskussion rörande sexighet, asexualitet och gayness. Ämnen som rör den heta sidan av mänskligheten är outtömliga verkar det som. Solen skiner utanför men mörkläggningsgardinerna är på plats, idag ska skapas rumligheter och först till lunch får jag lov att medvetandegöra världen utanför. Det blir kanske inte så svårt att komma in i motsatsförhållandet mellan mörker och ljus och tungt och lätt i alla fall, dags att ge det ett försök. hej då/e

...och så här såg det ut

Rom? Ja hjärna!

Att komma så nära Michelangelos fantastiska fingrar var mer än vad vi någonsin hade kunnat drömma om när vi åkte till Rom på vår första tjärlekssemester. Victor blev så till sig att han darrade lätt på hand när vi skulle föreviga fingrarna. "Så verkliga! Så naturtrogna!", utropade han och rös av fascination. Michelangelo - vår kulturs störste fingermålare.

Vatikanmuséerna är inte bara kända för sina fantastiska konstskatter, utan också för sin längd - 4,5 kilometer. Som minne ådrog jag mig en liktorn som man här kan se med tillhörande liktornsplåster. Liktorn heter calli duri på italienska.

Vi gjorde annat också. Bland annat var vi inne i Pantheon och tittade på överviktiga amerikaner. De två som vi lyckades fånga på bild stereotuggade tuggummi och tittade misstänksamt på Victor när han låtsades fotografera mig.

Fontana di Trevi - det enda stället där vi båda är med på bild och inte har tagit fotot själva - var kritvitt och översållat av nunnor och andra turister som slängde mynt över axeln och åt glass. Vi är inte vidskepliga så vi slängda inga mynt, men däremot åt vi glass och det är en gudagåva. Tack påven.

Premiär för mig här!!
Mitt bakhuvud har blivit rätt så komplicerat, som någon kommenterade dagens frisyr, som för övrigt är skapad av en norska. Kom just in till tegnebordet efter en föreläsning med en läspande arkitekt som ritat ett kloster för introverta nunnor. Bland annat. Det var rätt spännande faktiskt. Nu postar jag det här, för första gången.

Neuroanatomi och Erlend Öye

Idag började neuroanatomikursen. Som tur var meddelade en kursare att Erlend Öye spelar på Debaser ikväll. Det gjorde det lättare att stå ut med neuralrörsslutningar och primitiva knottror. Hu. Trodde inte att embryologi kunde vara så viktigt att man måste prata om det i tid och otid.

Nåja. Egentligen tycker jat att den här kursen verkar jättespännande. Jag läser "Mannen som förväxlade sin fru med en hatt" av mr Oliver Sacks för tillfället och kan inte sluta att förundras över hur mycket fel det kan bli. Denne man, han som förväxlade sin fru med en huvudbonad, hade på grund av en eller annan anomali i hjärnan (fråga mig inte i vilken del än) tappat förmågan att uppfatta ting visuellt. Han beskrev till exempel en ros med den nyktra - och kan man tycka - något torra kommentaren att det var en cirka 14 centimeter lång grön stav med rödaktiga halvmåneformade utskott längst upp. Inte förrän han luktade på den kunde han ge en känslomässig respons; "Åh, en röd ros"!

Sen blir kursen än mer spännande, eftersom utsidan på vår kursbok ser ut som kall spaghetti eller en massa människor som ligger i fosterställning. Egentligen tror jag att det är en hjärna.

Ps. Jag vill gärna lägga upp lite ben och armar på vår blog, men vet inte alls hur man gör.

Dagar som denna

...är dagar då luften är tyngre att andas trots att den är blåsig och tunn. Jag tittar ut över mina hustak på Simpsonhimlen i ljust ljust blått och vita moln vid horisonten. I morse hade jag en anatomitentamen framför mig, nu ikväll har jag ingenting som oroar mig. Egentligen. Jag blev taktilt masserad och vaknade av att jag snarkade medan delfinknäppandet och massösens brännheta händer masserade mina stickiga ben.

Det är svårt att veta vad det är som egentligen gör en tillfreds. Jag har allt man kan önska sig av kärlek och ändå har jag svårt att andas.

Första gången

Klockan är lite över sju och idag har jag lagat paj tillsammans med min karl. Nu ska jag strax gå och träna, men jag var först tvungen att skriva i min blog, vår blog, den blog som vi ska skapa tillsammans.