Det är så konstigt när man skriver så sällan som jag gör här. Förra gången jag skrev örlade jag runt i Madrid, drack öl och hängde på sjukhuset med narkosläkarna.
Nu bor jag i småstad och har något litet som fladdrar under naveln. Eller, det är inte så litet längre: När jag står naken framför spegeln förundras jag över hur snabbt jag vant mig vid att ha värsta kaggen och vid att jag behöver luta mig fram för att överhuvudtaget kunna se mina fötter. Min kompis med det vackra förnamnet försökte lyssna med en gammaldags tratt efter hjärtljud men kunde inte höra annat än bubblande tarmar. På S gick det bättre, och det svindlar när jag sätter örat till och hör snabba, lätta hjärtslag och så S egna som en lugn bas i bakgrunden.
Det är en märklig känsla att vara två. Ibland är jag arg på den för att den gör att jag inte kan träna som jag vill eller äta som jag vill eller dricka som jag vill. Men oftast är det en svindlande upplevelse att tänka sig att den slår kullerbyttor där inne och så småningom ska komma ut och kunna andas och klara sig själv. Och att den kommer från V och mig.
