Den lilla flickan under min navel brukar börja sin dag med att lustfyllt sträcka ut sina ben och ta spjärn mot mina revben. Sedan kutar hon med ryggen och skjuter ut rumpan strax under min lever så att hela jag får slagsida.
Vi har fått reda på att hon är mindre än vad hon borde och därför är jag sjukskriven sedan snart sex veckor tillbaka. Det nyttigaste med det är att inse att man ingenting vet och att mycket lite går att planera. Jag hade en massa idéer om hur länge jag skulle arbeta, hur förlossningen skulle gå till och så vidare. Nu vill jag bara att hon ska må bra och komma ut frisk och kry - om än liten.
Sedan i helgen har jag haft förvärkar. I natt var de så pass smärtsamma att jag blev alldeles blossig mellan varven, men än så länge är det falskt alarm. Kanske vill hon växa lite till där inne?
Hon ligger i alla fall med huvudet långt nere i mitt bäcken och det känns när hon försöker skruva sig nedåt; en konstig känsla att bli glad när det gör ont!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar