Det bor en operasångare vägg i vägg med oss här i Madrid. När jag sitter på toa kan jag höra honom öva skalor, och när jag någon gång bott i F:s rum darrar väggen av hans mörka vibrato.
Jag fantiserar om att skicka blombud till honom. Det ska finnas ett kort instucket som det står Da capo på.
En natt vaknade jag av att en av våra transvestiter på gatan nedanför sjöng en sorgsen flamenco. Det ekade mellan de tätt stående byggnaderna. Jag kurade ihop mig bland kuddarna och täckena och tänkte på hur kallt hon måste ha det där nere på gatan. De rör sig oavbrutet, hororna på gatan. Benen gungar, armarna rör sig, de vänder sig om efter männen som passerar dem. De har alltid väldigt urringade tröjor och ibland sticker bröstvårtorna fram. Jag vågar sällan se dem i ögonen, för jag är rädd att de ska göra narr av mig på något vis eller slänga en hånfull kommentar efter mig. Men deras ansikten är slutna och tomma och de tuggar frenetiskt på tuggummi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar