...och så här såg det ut

Rom? Ja hjärna!

Att komma så nära Michelangelos fantastiska fingrar var mer än vad vi någonsin hade kunnat drömma om när vi åkte till Rom på vår första tjärlekssemester. Victor blev så till sig att han darrade lätt på hand när vi skulle föreviga fingrarna. "Så verkliga! Så naturtrogna!", utropade han och rös av fascination. Michelangelo - vår kulturs störste fingermålare.

Vatikanmuséerna är inte bara kända för sina fantastiska konstskatter, utan också för sin längd - 4,5 kilometer. Som minne ådrog jag mig en liktorn som man här kan se med tillhörande liktornsplåster. Liktorn heter calli duri på italienska.

Vi gjorde annat också. Bland annat var vi inne i Pantheon och tittade på överviktiga amerikaner. De två som vi lyckades fånga på bild stereotuggade tuggummi och tittade misstänksamt på Victor när han låtsades fotografera mig.

Fontana di Trevi - det enda stället där vi båda är med på bild och inte har tagit fotot själva - var kritvitt och översållat av nunnor och andra turister som slängde mynt över axeln och åt glass. Vi är inte vidskepliga så vi slängda inga mynt, men däremot åt vi glass och det är en gudagåva. Tack påven.

Premiär för mig här!!
Mitt bakhuvud har blivit rätt så komplicerat, som någon kommenterade dagens frisyr, som för övrigt är skapad av en norska. Kom just in till tegnebordet efter en föreläsning med en läspande arkitekt som ritat ett kloster för introverta nunnor. Bland annat. Det var rätt spännande faktiskt. Nu postar jag det här, för första gången.

Neuroanatomi och Erlend Öye

Idag började neuroanatomikursen. Som tur var meddelade en kursare att Erlend Öye spelar på Debaser ikväll. Det gjorde det lättare att stå ut med neuralrörsslutningar och primitiva knottror. Hu. Trodde inte att embryologi kunde vara så viktigt att man måste prata om det i tid och otid.

Nåja. Egentligen tycker jat att den här kursen verkar jättespännande. Jag läser "Mannen som förväxlade sin fru med en hatt" av mr Oliver Sacks för tillfället och kan inte sluta att förundras över hur mycket fel det kan bli. Denne man, han som förväxlade sin fru med en huvudbonad, hade på grund av en eller annan anomali i hjärnan (fråga mig inte i vilken del än) tappat förmågan att uppfatta ting visuellt. Han beskrev till exempel en ros med den nyktra - och kan man tycka - något torra kommentaren att det var en cirka 14 centimeter lång grön stav med rödaktiga halvmåneformade utskott längst upp. Inte förrän han luktade på den kunde han ge en känslomässig respons; "Åh, en röd ros"!

Sen blir kursen än mer spännande, eftersom utsidan på vår kursbok ser ut som kall spaghetti eller en massa människor som ligger i fosterställning. Egentligen tror jag att det är en hjärna.

Ps. Jag vill gärna lägga upp lite ben och armar på vår blog, men vet inte alls hur man gör.

Dagar som denna

...är dagar då luften är tyngre att andas trots att den är blåsig och tunn. Jag tittar ut över mina hustak på Simpsonhimlen i ljust ljust blått och vita moln vid horisonten. I morse hade jag en anatomitentamen framför mig, nu ikväll har jag ingenting som oroar mig. Egentligen. Jag blev taktilt masserad och vaknade av att jag snarkade medan delfinknäppandet och massösens brännheta händer masserade mina stickiga ben.

Det är svårt att veta vad det är som egentligen gör en tillfreds. Jag har allt man kan önska sig av kärlek och ändå har jag svårt att andas.