Tiden rinner mellan fingrarna på oss här - redan har mer än en vecka gått! Förra veckan var ett sammelsurium av konferens, förlossningsavdelning, medical school, ANC middag och vandring upp till 3200 meter.
Mhlanga tog med oss på en konferens om HIV och AIDS i förra veckan, där han själv också höll ett anförande. Det var en upplevelse att sitta i den stora salen på stolar övertäckta med vita skynken och höra hela auditoriet sjunga flerstämmiga sånger mellan varje talare. Mhlangas föredrag var sorgligt att lyssna till. Han berättade att de ibland har så mycket som 60 % HIV positiva gravida kvinnor på förlossningsavdelningen och att det är få som vill specialisera sig inom obstetrik och gynekologi, bland annat på grund av smittorisken.
Vi har fått följa med på ronder på förlossningsavdelningen och intensivvårdsavdelningen två gånger hittills. Kvinnorna är unga - många bara tonåringar - och idag var det en tonåring med TB som låg och hostade så att det skrällde på hela salen.
I förra veckan var det Kvinnodagen här (en nationell helgdag!) och vi var bjudna till en galamiddag med SASCO som är en av studentorganisationerna och den som är knuten till ANC. Galamiddagen var på ett av campusen i deras gymnastiksal. Hälsoministern för KwaZulu Natal (den region som vi är i) pratade, och så var det en kille som reciterade hela ANC:s historia på något sorts versmått! Han gjorde det på zulu och det gick med en farlig fart med en massa klickljud och till gästernas stora förtjusning. Hans framförande avslutades med att alla vrålade "Viva ANC!".
I helgen var vi uppe i Drakensberg norr om Durban. Victor hade hyrt en pick-up (för att det var coolt, även om han försökte säga att det ju var bra med hög frigång och diesel och jag vet inte vad) och så pruttade vi ut ur Durban och upp i bergen. Vi bodde på ett hostel och tog en guidad tur upp till Amphitheatre som ligger på 3200 meters höjd. Den största adrenalinruschen var inte som man kanske skulle kunna tro när vi såg tre babianer galoppera förbi, utan när vi skulle klättra ned för järnstegar som hängde utför ett stup. Min regnjacka fungerade som ett segel och jag var övertygad om att jag skulle blåsa av stegen och virvla ned i dalen som ett litet löv. Nu blev det inte så, här är jag, fortfarande i ett stycke (foton kommer så småningom!).
Durban är annars en ganska svårgreppbar stad. Jag har varit tvungen att verkligen jobba med mina rädslor här. De första dagarna ville jag knappt gå utanför dörren, utan ville att vi skulle ta taxi överallt. Mitt huvud ekade av alla förmaningar och hemska historier som vi fått oss till livs innan vi åkte. Nu har jag lugnat ned mig, men tycker inte om att gå när det har mörknat (vilket man inte heller är rekommenderad att göra). Däremot klarar jag numera av att ta de små minibusstaxisarna utan att vara rädd. Varje dag en framgång!
För övrigt bestämde vi oss för att hyra ett eget rum och inte ligga professorn till last. Så nu bor vi hos en dam i ett rum med en ganska fin utsikt ned över enplansvillorna på andra sidan Prospect Road. Om kvällarna är det någon sorts grodor som låter som asfaltsborrar som håller konsert och om morgnarna mullrar stora SUV:s och minibusstaxis förbi. Vi är mycket nöjda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar