Idag är det lugnt i huvudet på mig. Jag har promenerat i Vasastan tills hakan blev stum och röd och druckit vin med kursare på Rabarber. Att vara arg är bara a state of mind, det behöver inte vara mer än så. Jag tror inte att alla mina attacker av ilska och närmast okontrollerade idéer om vad jag kan slå sönder är onormalt. Bara eget. Lite eget.
Det som irriterar mig mest är att jag inte kan göra så mycket för att stoppa mig själv från att tänka att det kanske inte är helt normalt ändå. Jag menar, jag har kompisar som slänger saker omkring sig, men då tänker jag att de är mina kompisar just därför och att vanliga människor, oegna människor, inte har sådana kompisar. Sedan är det irriterande att jag inte kan komma ihåg vad det var för anledningar jag anförde under mina attacker av ilska för att rättfärdiga mitt rätt asvidriga beteende. Och då framför allt mot V.
När det kommer till vänner är jag försiktigare och tiger och biter ihop och ler för att jag vet att det går över och oftast inte har någonting med dem att göra ändå.
Förutom när det kommer till söta fröknar så klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar